fredag 24 mars 2017

Lögntruten i Linköping

Ingemar Nordin (professor i filosofi vid Linköpings universitet, och en av de drivande krafterna i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet) och jag är inte de såtaste vänner precis. Att han har ett horn i sidan till mig är väl för all del förståeligt, med tanke på bloggposter som Antivetenskaplig irrpropaganda i USA och i Linköping och Hur okunnig och korkad kan en professor i vetenskapsfilosofi bli, i vilka jag kritiserar honom hårt och utan något skyddande lager av diplomatisk fetvadd. Jag skulle dock aldrig förfalla till att ljuga om honom, såsom han gör om mig. I en kommentar häromdagen på Stockholmsinitiativets blogg (den som tidigare hette The Climate Scam, men som för några år sedan döptes om till det orwellskt klingande Klimatupplysningen) skriver Nordin så här:
    Jag har aldrig sett ett enda sakligt argument i klimatfrågan från Häggström, bara personangrepp, guilt by association och auktoritetsargument.
Det här är lögn. Det enda lilla kornet av sanning är att jag insett att i en så komplex fråga som den om klimatet, där det är helt omöjligt för lekmannen att få detaljerad insikt i hela det vetenskapliga kunskapsläget, så är det angeläget att gå vidare från det rena dissekerandet av sakfrågor till att mer övergripande reda ut vilka källor som är pålitliga och vilka som inte är det - att skilja seriös vetenskapsinformation från exempelvis det slags vetenskapsförnekeri som Nordin representerar.1 Men det där med frånvaron av sakliga argument i klimatfrågan, det är (excuse my French) rent jävla hittepå.

Som motexempel till Nordins påstående skulle jag till exempel kunna anföra att Kapitel 2 i min senaste bok Here Be Dragons är sprängfyllt av sådana argument. Detsamma gäller den vetenskapliga uppsatsen Equilibrium climate sensitivity in light of observations over the warming hiatus (Nature Climate Change 5 (2015), 449-453). Detsamma gäller Avsnitt 3 i Why the empirical sciences need statistics so desperately (European Congress of Mathematics, Krakow, 2-7 July, 2012, European Mathematical Society Publishing House, pp 347-360). Och detsamma gäller även en lång rad populärt hållna bloggposter, av vilka Om istider, klimatförändringar och återkopplingar; Om geoengineering; Koldioxid och procentsiffror; Hur stark är koldioxidens klimatpåverkan; och 400 ppm bara är några.

Inför alla dessa exempel skulle Nordin dock kunna säga något i stil med "oj, den där kände jag inte till", och på så vis komma undan anklagelsen om medveten lögn. Låt mig därför istället nämna en annan text, med ett generöst knippe av sakliga argument i klimatfrågan, som jag faktiskt vet med säkerhet att Nordin tagit del av, nämligen min uppsats Vetenskap och pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet, publicerad i tidskriften Folkvett 4/2008. Hur kan jag vara så säker på att Nordin har tagit del av den? Jo, han svarade faktiskt på den i påföljande nummer av Folkvett.2

Fotnoter

1) Jag utvecklar detta bland annat i texter som Vem kan man lita på och Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson.

2) Vad sakargument beträffar var det dock ett ganska eländigt svar från Nordins sida, vilket jag påvisade i min avslutande replik i samma nummer.

söndag 19 mars 2017

Brevväxling med Ortmark

Igår var det exakt tre år sedan jag publicerade bloggposten Om Åke Ortmark, och för den händelse någon ännu intresserar sig för ämnet kan jag meddela att Ortmark och jag fortfarande har sporadisk kontakt i brevväxlingar, vilka utan undantag urartar i ömsesidig vresighet och irritation.

Låt mig bjuda på det senaste exemplet, med start i följande ebrev från den 9 mars. Ämnet i Subject-raden har ingen uppenbar koppling till vad vi talar om, men ebrevet ifråga följde på en skriftväxling som började med att Ortmark skrev till mig (med anledning av min bloggpost Parlamentariskt samarbete förr och nu den 1 mars) och försvarade Anna Kinberg Batras utsträckta hand till Sverigedemokraterna, med argumentet att de rödgrönas planer på "socialisering av produktionsmedlen" till varje pris behöver stävjas. Diskussionen gled (som så ofta) över på klimatfrågor, där vi ser på varandras ståndpunkter med ömsesidig misstro och avsmak. Ortmark frågade upprepade gånger om vad jag ansåg om Ivar Giaevers olika utspel i klimatfrågan, vilket jag till en början ignorerade eftersom den giaeverska retoriken utgörs av samma slags primitiva klimatförnekarpropaganda som den som levereras av Ortmarks kompisar i Stockholmsinitiativet, och vad jag anser om det senare är han redan väl bekant med. När han emellertid upprepade sin fråga ännu en gång så kom jag att anta att han fäste särskilt avseende vid att Giaever är Nobelpristagare, varför jag lade en del krut på att förklara varför man inte skall fästa något överdrivet avseende vid det förhållandet i bedömningen av Giaevers uttalanden om klimatfrågan.
    From: Olle Häggström
    Sent: Thursday, March 9, 2017 18:18
    To: Åke Ortmark
    Subject: Re: Åke om SD

    Hej Åke

    Du frågar efter antalet böcker av dig jag läst. Jag tror att svaret är ett, ty den enda jag kan påminna mig är "Ja-sägarna". Det är nog inemot 20 år sedan jag läste den, så jag har den inte längre i särskilt tydligt minne, men jag har för mig att jag uppskattade den.

    Vidate tar du åter på dig att utvärdera mina kvaliteter som forskare, och du får åter förlåta min ärlighet men jag finner det lätt löjeväckande att du anser dig ha kompetens att göra det. Jag gissar att ditt påstående om att jag "saknar den distans och nyfikenhet som man kräver av en forskare" syftar på att jag inte skulle intressera mig för texter av klimatförnekare som exempelvis Ivar Giaever, Lars Bern eller Peter Stilbs. Den kritiken träffar fullständigt fel, ty jag vågar påstå att jag lagt mer tid än säkert 99% av alla seriösa forskare på att ta del av klimatförnekartexter och att söka vaska fram eventuell välgrundad substans och klokskap ur dessa. Då sådan substans inte står att finna lastar du mig för det, men det är fel, ty det är textförfattarna själva som bär ansvaret för denna avsaknad.

    Just Giaever verkar du fästa extra stort avseende vid, då du i mail efter mail frågar vad jag tycker om honom. Så låt mig svara rakt och oförblommerat: i klimatfrågor uppträder han som en bisarr charlatan.

    Du tycks tro att ett Nobelpris är ett slags kvalitetsstämpel som garanterar att pristagaren uttalar sig med kunskap och klokskap även utanför sin smala expertis (i detta fall fasta tillståndets fysik, ett område som i stort sett inte har någon koppling alls till klimatvetenskapen). Men så är det ju inte: Nobelpris utdelas för specifika insatser, och bredare personlighetsegenskaper spelar mycket liten roll i priskommitteernas arbeten. Det finns många forskare på alla nivåer som tappar huvudet av sina egna framgångar och tror sig att med egna hemmagjorda intuitiva överväganden kunna övertrumfa ett helt vetenskapsområdes resultat - utan att ens vara särskilt pålästa om vetenskapsområdet ifråga. Ett Nobelpris är (som vi ser i fallet Giaever) ingen garanti mot sådan megalomani; tvärtom tror jag att det i vissa fall kan förvärra den. Giaevers argumentation höjer sig ju knappt ens över den erbarmeliga och vetenskapsfientliga retoriken hos dina kompisar i Stockholmsinitiativet.

    Olle

Ortmarks svar på detta inleds med en besynnerlig plumphet, och fortsätter med en rad andra underligheter, men också något som ser ut som ett medgivande (i skarp kontrast mot hans tidigare linje) att jag kanske trots allt kan mer än han om klimatvetenskap och att han därför kan ha en del att lära av mig.
    From: Åke Ortmark
    Sent: Saturday, March 11, 2017 13:34
    To: Olle Häggström
    Subject: Re: Åke om SD

    Hej Olle,

    Hur kan jag använda dig? Vad kan jag lära mig? Jag vill inte bara ha inblick i ett psyke som på vissa sätt är intressant. Jag vill också ambitiöst lära mig mer om sakfrågorna. Jag bortser från din mästrande ton. Du säger t ex att jag skulle tro att ett Nobelpris är en "kvalitetsstämpel". Löjligt. Jag har levt en stor del av mitt liv i sällskap med framstående forskare. Jag har läst Popper och Häggström. Jag vet en hel om hur det så kallade snacket brukar gå i vetenskapliga kretsar. Hur man jagar "sanningen".

    Ja, jag undrar vad du anser om Giaever. Du avfärdar honom bara som "bisarr charlatan". Men det väsentliga med honom är att han verkar basera sina ståndpunkter på siffermaterial (temperaturer etc. Fallet Grönland etc). Mitt råd är att du söker dig fram längs en sådan väg. Det skulle göra intryck på mig om du kunde påvisa att den temperaturstatistik etc han lägger fram är missvisande eller felltolkad. Du kanske inte har tid att undervisa bara mig. Skriv då en artikel, tack! Kan ev bli lite självbiografisk, med rubriken "Som geni bland charlataner".

    Hälsningar
    Åke

Detta fick mig att med stigande irritation raskt fyra av två ebrev. Först detta:
    From: Olle Häggström
    Sent: Saturday, March 11, 2017 13:52
    To: Åke Ortmark
    Subject: Re: Åke om SD

    Hej Åke

    Jag har inte för avsikt att ställa upp som din privatlärare. Jag finner som regel undervisning stimulerande, men inte i de sällsynta fall då mina studenter (som du) gör aktivt motstånd mot att lära sig, och lägger allt sitt krut på att bjäbba emot. Någon utförlig skriftlig redogörelse för Giaevers stollerier (vilka inkluderar körsbärsplockning av enbart de enskilda datamängder som råkar passa hans agenda) tänker jag inte ödsla tid på, utan hänvisar dig istället till en utmärkt bloggpost av den framstående och seriöse klimatforskaren Dana Nuccitelli: https://www.skepticalscience.com/ivar-giaever-nobel-physicist-climate-pseudoscientist.html

    Denna skulle kunna utgöra en bra ingång om du faktiskt menar allvar med att (väldigt senkommet) lära dig något om sakfrågorna. Kapitel 2 i min bok Here Be Dragons kan eventuellt tjäna samma syfte, men ännu bättre vore nog om du rullade upp skjortärmarna och tog tag i att läsa David Archers ypperliga bok Global Warming: Understanding the Forecast.

    Olle

Och sedan detta:
    From: Olle Häggström
    Sent: Saturday, March 11, 2017 14:16
    To: Åke Ortmark
    Subject: Re: Åke om SD

    PS
    Med tanke på din förkärlek för att undervisa mig i fråga om tonfall är du förbluffande otrevlig. Med ditt sarkastiska förslag om att jag borde skriva en självbiografisk text rubricerad "Som geni bland charlataner" missförstår du alldeles min position. Det behövs sannerligen ingen genialitet för att se Giaevers bluffmakeri - en någorlunda bildningsnivå inom naturvetenskap, i kombination med en sund dos källkritik, räcker gott.

    Olle

Ortmark fick sista ordet, och förmodligen tycker han att han fick till det dräpande:
    From: Åke Ortmark
    Sent: Saturday, March 11, 2017 14:44
    To: Olle Häggström
    Subject: Re: Åke om SD

    Hej Olle,

    Jag förutsåg (vilket måste ha framgått) att du inte vill ställa upp som min privatlärare. Du vill ha en större publik. Därför föreslog jag en artikel. En privatlärarfunktion har du för övrigt redan fullgjort, alltså genom att ge mig intressanta referenser.

    Åke

lördag 11 mars 2017

Appearing on the Seeking Delphi podcast

American news reporter, public relations expert and futurist Mark Sackler recently launched his podcast Seeking Delphi, devoted to future studies. In the latest episode, he talks to me about climate change, artificial intelligence, extraterrestrials, and other topics from my book Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity.

onsdag 1 mars 2017

Parlamentariskt samarbete förr och nu

Jag ogillar de uttalanden från diverse moderata politiker som i Anna Kinberg Batras fotspår ger principiella försvar för samarbete med Sverigedemokraterna. Nu senast, i SVT:s Rapport i förrgår, den moderata gruppledaren Olle Lindström i Boden:
    Vi kan inte utesluta eller frysa ut ett parti som är invalt i Riksdagen. Jag fördömer det totalt därför att det är en form av mobbing som har pågått.
(Se 04:53 in i programmet på SVT Play.)

Om Lindström med flera verkligen menar allvar med den sortens principiell argumentation, så betyder det i konsekvensens namn att de menar att exempelvis även det tyska Centrumpartiets uppvisade samarbetsvilja gentemot det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet 1932-1933 var ett föredömligt och bra agerande. För man skall inte mobba demokratiskt invalda riksdagspartier!

Så kan inte rimligtvis Lindström med flera moderater verkligen tycka (väl?), och jag bedömer därför deras principiella argumentation som oärlig. Jag är för en rak och ärlig debatt, och tycker därför att det vore bättre om de valde att rakryggat meddela de verkliga skälen för sin ståndpunkt, troligtvis något i stil med följande:
    Vi tycker sämre om socialdemokratisk och rödgrön politik än om sverigedemokratisk, och ser därför kampen mot den rödgröna regeringen som överordnad de smärre meningsmotsättningar vi har med Sverigedemokraterna, vilkas bruna ideologi och sakpolitiska program vi står tillräckligt nära för att motivera ett samarbete.

fredag 24 februari 2017

Om faktaresistens i Stockholm

Igår var jag1 närvarande vid ett i mitt tycke givande seminarium i Stockholm om det fasansfullt aktuella ämnet faktaresistens2. Detta samarrangemang av Institutet för framtidsstudier och Vetenskapsrådet bjöd på utmärkta föredrag av Åsa Wikforss och Jesper Strömbäck, följt av dito paneldiskussion. Här är videoupptagningen från seminariet:

Fotnoter

1) Jag, jag, jag... I linje med den egocentriska inriktningen på denna blogg meddelas härmed att jag ställde en av publikfrågorna vid seminariet, och att det i videon från 1:02:40 och 20 sekunder framåt går att njuta av min röst och åsynen av min imponerande ryggtavla.

2) Jag viker mig för terminologin i seminariets rubrik "Har vi blivit mer faktaresistenta?", trots att jag finner Åsas argumentation (cirka 7 minuter in i videon) för att vi bör tala om kunskapsresistens hellre än faktaresistens övertygande.

måndag 20 februari 2017

Vulgopopperianism

I have sometimes, in informal discussions, toyed with the term vulgopopperianism, although mostly in Swedish: vulgärpopperianism. What I have not done so far is to pinpoint and explain (even to myself) what it means, but now is the time.

Karl Popper (1902-1994) was one of the most influential philosophers of science of the 20th century. His emphasis on falsifiability as a criterion for a theory to qualify as scientific is today a valuable and standard part of how we think about science, and it is no accident that, in the chapter named "What is science?" in my book Here Be Dragons, I spend two entire sections on his falsificationism.

Science aims at figuring out and understanding what the world is like. Typically, a major part of this endeavour involves choosing, tentatively and in the light of available scientific evidence, which to prefer among two or more descriptions (or models, or theories, or hypotheses) of some relevant aspect of the world. Popper put heavy emphasis on certain asymmetries between such descriptions. In a famous example, the task is to choose between the hypothesis
    (S1) all swans are white
and its complement
    (S2) at least one non-white swan exists.
The idea that, unlike (S2), (S1) is falsifiable, such as by the discovery of a black swan, has become so iconic that no less than two books by fans of Karl Popper (namely, Nassim Nicholas Taleb and Ulf Persson) that I've read in the past decade feature black swans on their front page illustrations.

The swan example is highly idealized, and in practice the asymmetry between two competing hypotheses is typically nowhere near as clear-cut. I believe the failure to understand this has been a major source of confusion in scientific debate for many decades. An extreme example is how, a couple of years ago, a Harvard professor of neuroscience named Jason Mitchell drew on this confusion (in conjunction with what we might call p≤0.05-mysticism) to defend a bizarre view on the role of replications in science.

By a vulgopopperian, I mean someone who
    (a) is moderately familiar with Popperian theory of science,

    (b) is fond of the kind of asymmetry that appears in the all-swans-are-white example, and

    (c) rejoices in claiming, whenever he1 encounters two competing hypotheses one of which he for whatever reasons prefers, some asymmetry such that the entire (or almost the entire) burden of proof is on proving the other hypothesis, and insisting that until a conclusive such proof is presented, we can take for granted that the preferred hypothesis is correct.

Jason Mitchell is a clear case of a vulgopopperian. So are many (perhaps most) of the proponents of climate denialism that I have encountered during the decade or so that I have participated in climate debate. Here I would like to discuss another example in just a little bit more detail.

In May last year, two of my local colleagues in Gothenburg, Shalom Lappin and Devdatt Dubhashi, gave a joint seminar entitled AI dangers: imagined and real2, in which they took me somewhat by surprise through spending large parts of the seminar attacking my book Here Be Dragons and Nick Bostroms's Superintelligence. They did not like our getting carried away by the (in their view) useless distraction of worrying about a future AI apocalypse in which things go bad for humanity due to the emergence of superintelligent machines whose goals and motivations are not sufficiently in line with human values and promotion of human welfare. What annoyed them was specifically the idea that the creation of superintelligent machines (machines that in terms of general intelligence, including cross-domain prediction, planning and optimization, vastly exceed current human capabilities) might happen within forseeable future such as a century or so.

It turned out that we did have some common ground as regards the possibility-in-principle of superintelligent machines. Neither Shalom or Devdatt, nor myself, believe that human intelligence comes out of some mysterious divine spark. No, the impression I got was that we agree that intelligence arises from natural (physical) processes, and also that biological evolution cannot plausibly be thought to have come anywhere near a global intelligence optimum by the emergence of the human brain, so that there do exist arrangements of matter that would produce vastly-higher-than-human intelligence.3 So the question then is not whether superintelligence is in principle possible, but rather whether it is attainable by human technology within a century or so. Let's formulate two competing hypotheses about the world:
    (H1) Achieving superintelligence is hard - not attainable (other than possibly by extreme luck) by human technological progress by the year 2100,
and
    (H2) Achieving superintelligence is relatively easy - within reach of human technological progress, if allowed to continue unhampered, by the year 2100.

There is some vagueness or lack of precision in those statements, but for the present discussion we can ignore that, and postulate that exactly one of the hypotheses is true, and that we wish to figure out which one - either out of curiosity, or for the practical reason that if (H2) is true then this is likely to have vast consequences for the future prospects for humanity and we should try to find ways to make these consequences benign.

It is not a priori obvious which of hypotheses (H1) and (H2) is more plausible than the other, and as far as burden of proof is concerned, I think the reasonable thing is to treat them symmetrically. A vulgopopperian who for one reason or another (and like Shalom Lappin and Devdatt Dubhashi) dislikes (H2) may try to emphasize the similarity with Popper's swan example: humanly attainable superintelligent AI designs are like non-white swans, and just as the way to refute the all-swans-are-white hypothesis is to exhibit a non-white swan, the way to refute (H1) here is to actually build a superintelligent AI; until then, (H1) can be taken to be correct. This was very much how Shalom and Devdatt argued at their seminar. All evidence in favor of (H2) (this kind of evidence makes up several sections in Bostrom's book, and Section 4.5 in mine) was dismissed as showing just "mere logical possibility" and thus ignored. For example, concerning the relatively concrete proposal by Ray Kurzweil (2006) of basing AI-construction on scanning the human brain and copying the computational structures to faster hardware, the mere mentioning of a potential complication in this research program was enough for Shalom and Devdatt to dismiss the whole proposal and throw it on the "mere logical possibility" heap. This is vulgopopperianism in action.

What Shalom and Devdatt seem not to have thought of is that a vulgopopperian who takes the opposite of their stance by strongly disliking (H1) may invoke a mirror image of their view of burden of proof. That other vulgopopperian (let's call him O.V.) would say that surely, if (H2) is false, then there is a reason for that, some concrete and provably uncircumventable obstacle, such as some information-theoretic bound showing that superintelligent AI cannot be found by any algorithm other than brute force search for an extremely rare needle in a haystack the size of Library of Babel. As long as no such obstacle is exhibited, we must (according to O.V.) accept (H2) as the overwhelmingly more plausible hypothesis. Has it not occured to Shalom and Devdatt that, absent their demonstration of such an obstacle, O.V. might proclaim that their arguments go no further than to demonstrate the "mere logical possibility" of (H1)? I am not defending O.V.'s view, only holding it forth as an arbitrarily and unjustifiably asymmetric view of (H1) and (H2) - it is just as arbitrarily and unjustifiably asymmetric as Shalom's and Devdatt's.

Ever since the seminar by Shalom and Devdatt in May last year, I have thought about writing something like the present blog post, but have procrastinated. Last week, however, I was involved in a Facebook discussion with Devdatt and a few others, where Devdatt expressed his vulgopopperian attitude towards the possible creation of a superintelligence so clearly and so unabashedly that it finally triggered me to roll up my sleeves and write this stuff down. The relevant part of the Facebook discussion began with a third party asking Devdatt whether he and Shalom had considered the possibility that (H2) might have a fairly small probability of being true, yet large enough so that given the values at stake (including, but perhaps not limited to, the very survival of humanity) makes it worthy of consideration. Devdatt's answer was a sarcastic "no":
    Indeed neither do we take into account the non-zero probability of a black hole appearing at CERN and destroying the world...
His attempt at analogy annoyed me, and I wrote this:
    Surely you must understand the crucial disanalogy between the Large Hadron Collider black hole issue, and the AI catastrophe issue. In the former case, there are strong arguments (see Giddings and Mangano) for why the probability of catastrophe is small. In the latter case, there is no counterpart of the Giddings-Mangano paper and related work. All there is, is people like you having an intuitive hunch that the probability is small, and babbling about "mere logical possibility".
Devdatt struck back:
    Does one have to consider every possible scenario however crazy and compute its probability before one is allowed to say other things are more pressing?
Notice that what Devdatt does here is that he rejects the idea that his arguments for (H1) need to go beyond establishing "mere logical possibility" and give us reason to believe that the probability of (H1) is large (or equivalently, that the probability of (H2) is small). Yet, a few lines down in the same discussion, he demands just such going-beyond-mere-logical-possibility from arguments for (H2):
    You have made it abundantly clear that superintelligence is a logical possibility, but this was preaching to the choir, most of us believe that anyway. But where is your evidence?
The vulgopopperian asymmetry in Devdatt's view of the (H1) vs (H2) problem could hardly be expressed more clearly.

Footnotes

1) Perhaps I should apologize for writing "he" rather then "he or she", but almost all vulgopopperians I have come across are men.

2) A paper by the same authors, with the same title and with related (although not quite identical) content recently appeared in the journal Communications of the ACM.

3) For simplicity, let us take all this for granted, although it is not really crucial for the discussion; a reader who doubts any of these statements may take their negations and include disjunctively into hypothesis (H2).

söndag 19 februari 2017

80-talsperspektiv på det här med datorer

I några inledande kommentarer till ett mycket sevärt avsnitt av Dokument utifrån 1984, om hemdatorer, hacking och framtida datorisering av arbetsliv och samhälle, gör journalisten Herbert Söderström en ansats till balansering av vad han uppfattar som filmens otyglade teknokoptimism:
    Sedan finns det ett avsnitt om hemdatorer, som jag personligen är något lite mer skeptisk emot. Det talas i programmet om att vi alla kommer att sitta hemma och beställa biobiljetter och sådana saker. Jag tvivlar på det. Själv har jag haft dator hemma i snart fyra år, och jag hittar ingen som helst privat användning av den. Det är faktiskt så att telefonnummer hittar man enklast i telefonkataloger, kakrecept hittar man enklast i bakböcker, och matrecept lämpligen i kokböcker. Boken är ett sällsynt bra sätt att förvara stora mängder information.

    Det är också så att de här så kallade hemdatorerna, vad man nu egentligen menar med dem, men om man menar det som är vanligast, nämligen att man kör dem på sin egen hemma-TV, så har jag ett bra förslag till alla som funderar på att skaffa sig något sådant. Sätt er, tre kvällar i rad, på fyrtio centimeters avstånd från er färg-TV hemma, och så tittar ni igenom Rapport, kväll efter kväll, tre kvällar i rad. Om ni fortfarande vill ha en hemdator så köp för all del en, men jag tror inte att ni kommer att ha någon vidare användning för den, annat än i ett avseende, och det är att om ni vill lära er programmera så går det alldeles utmärkt att göra det också på en liten hemdator. Men att göra något meningsfullt hemma med den i övrigt - ja, möjligen då spela spel - det kan jag inte se.

Inför dessa ord kan jag inte annat än reagera som gode vännen Morgan Andréason, nämligen att ödmjukt undra över vilka företeelser vi har lika grundligt fel om idag.