söndag 22 januari 2017

Recenserad i juridiktidskrift

Den amerikanske astrobiologen Jacob Haqq-Misra har i tidskriften Law, Innovation and Technology nyligen recenserat min bok Here Be Dragons. För den som inte har fri lejd förbi tidskriftens betalvägg finns en preprint-version av recensionen att ta del av.

Recensionen är välgenomtänkt och balanserad, positiv på vissa punkter och mer kritisk på andra. Haqq-Misras främsta invändningar handlar dels om en besvikelse över att mina analyser leder fram till så få konkreta policyrekommendationer, dels om att han finner en av de rekommendationer jag faktiskt dristar mig till otillräckligt motiverad och eventuellt oklok. Det sista handlar om min diskussion i bokens Avsnitt 9.5 (rubricerat Shouting at the Cosmos) av så kallad METI (Messaging to Extraterrestrial Intelligence) - idén att med exempelvis radiosignaler aktivt söka kontakt med eventuella utomjordiska civilisationer. Efter att kort ha pekat ut några av de initiativ på området som förekommit skriver jag på s 223-224 så här:
    I consider these initiatives inexcusably reckless. It may well be that their most likely outcome is that the messages never reach any extraterrestrials - either because the extraterrestrials do not exist, or because our messages remain needles in the cosmic haystack - but if they do, it could well be terribly dangerous. Both in classical SETI [Search for Extraterrestrial Intelligence] and in METI, there is a more or less explicit assumption that extraterrestrials are friendly. But how do we know that? What if there are civilizations (one or more) out there with the capacity for interstellar travel and the policy of preemptively wiping out newcomers? [...]

    I'm not saying METI will always be the wrong way to go, just that we currently know too little to go ahead with it. [...]

    A common response to fears about METI signals informing hostile aliens about our existence is that they already know about us, because of detectable leakage of our more everyday radio and radar activities, artificial night-time lighting of large urban areas, or the anomalously rapid changes in the composition of our atmosphere. (See Haqq-Misra et al. (2013) for a survey of such considerations.) Settling this issue is far from straightforward, because detectability of Earth-originating signals depends on signal strength, on distance, and on the size of the aliens' telescopes. But suppose, for the sake of argument, that METI signaling does not impose any added risk of aliens detecting our existence, above and beyond what our other activities reveal. What, then, is the point of METI? Or, as Brin (2014) asks "If the horses are gone, why are they so eager to open the barn door?", to which he adds that this exposes the hypocricy of METI advocates. To which I agree.

Haqq-Misra utvecklar sin mer positiva syn på METI exempelvis i en artikel i Boston Globe förra året. Han hade i själva verket en ledande position i METI-initiativet Lone Signal några år tidigare, vilket ju innebär att mitt odiplomatiska tal om "inexcusably reckless" i bokutdraget ovan kan förstås som riktat mot delar av Haqq-Misras egen verksamhet. Vilket, tycker jag, gör det extra beundransvärt att han samlat sig till en överlag såpass välvillig och balanserad recension av min bok.

tisdag 17 januari 2017

Dagsaktuellt om termodynamikens andra lag

Olika områden av fysiken verkar lämpa sig olika väl för att belysa mer vardagliga företeelser. När någon försöker sig på att använda kvantmekaniken på det viset landar resonemanget oftast i ren bullshit. Hänvisningar till termodynamikens andra lag (som säger att ett isolerat systems entropi aldrig minskar, och att systemet istället tenderar att utvecklas mot ett tillstånd av maximal entropi - maximal oordning) brukar gå bättre. När datalogen Scott Aaronson nyligen tillgrep termodynamikens andra lag i en kommentar till det fortfarande chockerande faktum att Donald Trump lyckats bli vald till USA:s president,1 så reagerade jag med omedelbar förtjusning. Så här förklarar han det kanske vanligaste och mest grundläggande fel de väljare gjort som fått för sig att det är i deras intresse att Trump blir president:
    [O]ne of humanity’s tragic flaws is to take for granted the gargantuan effort needed to create and maintain even little temporary pockets of order. Again and again, people imagine that, if their local pocket of order isn’t working how they want, then they should smash it to pieces, since while admittedly that might make things even worse, there’s also at least 50/50 odds that they’ll magically improve. In reasoning thus, people fail to appreciate just how exponentially more numerous are the paths downhill, into barbarism and chaos, than are the few paths further up. So thrashing about randomly, with no knowledge or understanding, is statistically certain to make things worse: on this point thermodynamics, common sense, and human history are all in total agreement. The implications of these musings for the present [is] left as exercises for the reader.
Citatet är från Aaronsons bloggpost State den 1 januari i år, men jag är skyldig Luke Muehlhauser ett tack som via sin egen blogg uppmärksammat mig på det. Muehlhauser tillfogar följande skämtteckning som illustrerar samma poäng:

Fotnot

1) Lustigt nog sammanfaller denna Aaronson-hänvisning till termodynamikens andra lag nästan exakt i tiden med en annan sådan, i ett helt annat sammanhang. I hans välskrivna, lärorika och formidabelt kunskapstäta nyss släppta 121-sidiga översiktsuppsats om P kontra NP - måhända det viktigaste öppna problemet i hela matematiken - drar han i Fotnot 20 på sidan 24 en humoristisk men likväl träffsäker parallell mellan termodyamikens andra lag och P≠NP:
    I like to joke that, if computer scientists had been physicists, we’d simply have declared P≠NP to be an observed law of Nature, analogous to the laws of thermodynamics. A Nobel Prize would even be given for the discovery of that law. (And in the unlikely event that someone later proved P=NP, a second Nobel Prize would be awarded for the law’s overthrow.)

lördag 7 januari 2017

Om Silvias spöken och Sisyfos sten

Alltså såhär. Det har i veckan blivit känt att drottning Silvia hävdar att det spökar på Drottningholms slott. På detta har min gode vän Patrik Lindenfors reagerat i Expressen med påpekandet att "det skulle vara bra om en person som får miljontals kronor av våra skattepengar för att representera Sverige lät bli att sprida villfarelsen om att spöken finns".1 På vilket jorunalisten Jack Werner i sin tur reagerat med följande tweet, som tydligen på vissa håll uppfattats som fyndig nog att förtjäna att återges i dagens DN:
    Av alla sisyfosarbeten väljer vissa alltså att försöka få folk att sluta mysrysberätta spökhistorier. Lycka till.
Det är naturligtvis tacksamt att raljera över den man tycker sig se ägna sig åt ett Sisyfosarbete, men jag vill be Werner betänka följande. Livet självt är i hög grad ett Sisyfosarbete. Att abdikera från uppgiften att baxa upp stenen för kullen, dvs från att försöka rätta till det man finner vara på tok här i världen, är att gå in i ett slags vegeterande tillstånd. Det duger inte, och jag kommer att tänka på Albert Camus berömda ord om att "man måste tänka sig Sisyfos lycklig".

Om någon nu tycker att jag tolkar Werner lite illvilligt här så ligger det nog något i det - det är såklart inte total kapitulation och inträde i ett vegeterande tillstånd han förespråkar. En rimligare tolkning av hans tweet är att han ser att det finns olika effektiva sätt att göra världen bättre, att vi optimerar våra världsförbättraransträngningar bättre om vi ägnar oss åt de mer effektiva snarare än de mindre effektiva, och att spöktrobekämpning hör till de mindre effektiva. Jag tenderar att instämma på samtliga tre punkter.

Emellertid. Vi bör inte driva optimerandet för långt. Jämförelser mellan hur effektivt olika åtgärder förbättrar världen tenderar att landa i att den allra största effekten fås genom att satsa på malaria- och parasitsjukdomsbekämpning i tredje världen.2 Men världen blir inte bra genom malaria- och parasitsjukdomsbekämpning allena, så vi bör inte alla satsa all vår kraft på just det, även om marginalkostnadskalkyler råkar peka ut det som optimalt. Som kollektiv behöver vi satsa våra världsförbättrarresurser ganska brett, och ur det perspektivet tycks det mig inte alls fel att någon enstaka individ satsar någon liten del av sin tid och sin energi på bekämpandet av kunglig vidskepelse. Att på Werners vis slå ned på och håna sådan aktivitet känns rakt inte motiverat. Det kan i sammanhanget noteras att Patrik har många strängar sin lyra, och att striden mot spridande av spöktro knappast platsar på topp tio-listan över hans olika världsförbättrarengagemang.

Fotnoter

1) Patrik är dock inte först med att i Expressen ondgöra sig över kungligt spökdravel. Se t.ex. min och Christer Sturmarks debattartikel i samma tidning i augusti 2007.

2) Möjligen kan de resonemang som förs av Bostrom (2013) och i Avsnitt 10.3 i min egen Here Be Dragons förstås såsom pekandes i annan riktning.

torsdag 5 januari 2017

Derek Parfit 1942-2017

En av vår tids främsta filosofer har lämnat oss. Derek Parfit gick bort i måndags, 74 år gammal. Mig påverkade han allra mest genom sin underbara bok Reasons and Persons. Den originella och kontraintuitiva men antagligen korrekta syn på personlig identitet som han där formulerar ligger till grund såväl för mina teoretiska resonemang om teleportering här på bloggen för några år sedan som för mitt praktiska beslut att inte teckna mig för kryonikbehandling. Några mer allmänna ord om Parfit skrev jag i samband med att han tilldelats 2014 års Rolf Schock-pris i logik och filosofi.

Hur illa är det då att Parfit gått ur tiden? För oss andra är det väldigt sorgligt. Själv tog han, med stöd i sin syn på personlig identitet, tanken om sin egen död ganska lugnt, i följande intervjusvar för några år sedan.
    I know that, after a few more years, I shall not exist. That fact can seem very disturbing. But, on my view, it can be redescribed. It is the fact that, after a certain time, none of the experiences that occur will be connected in certain ways to my present experiences. That does not seem so bad. In that redescription, my death seems to disappear.
Ett längre Parfit-citat som utvecklar denna tankegång ytterligare finns i Dylan Matthews minnestext i Vox, rubricerad "The whole philosophy community is mourning Derek Parfit. Here's why he mattered" - en text som även i övrigt är ytterst läsvärd.

söndag 1 januari 2017

Maybe it isn't going to be so bad

This will not be my typical blog post about the American President-elect Donald Trump. I will not fall into my usual alarmist litany about what his presidency may bring about. I will not say a word about any dangerous personality disorders of his, or about his infamous December 22 nuclear tweet...

...or about his follow-up complaint that some news coverage had left out the second half of the tweet (here Trump appeared oblivious to the fact that the second half only made matters worse, by grotesquely suggeesting that leadership in nuclear disarmament is the responsibility of all countries except the United States). No, you will hear no such doom and gloom from me today. Instead, in a more cheerful spirit, I will say this about his upcoming presidency:
    Maybe it isn't going to be so bad.
Which, incidentally, is also the caption of the following cartoon in The New Yorker last month:

lördag 31 december 2016

Skönlitterära böcker jag läst 2016

Jag skulle helst vilja läsa betydligt mer skönlitteratur än vad jag tagit mig tid till på senare år. Några skönlitterära böcker har det i alla fall blivit under 2016, och här kommer en lista över dem (eftersom jag inte för bok(!) över böckerna jag läser kan det dock hända att någon eller några som jag läst under året fallit mig ur minnet och inte kommit med på listan), inklusive telegrafiska omdömen och betyg på den gängse femgradiga skalan.

Betyg 5:

Erlend Loe: Muleum. När jag någon månad tidigare läste Sarah Bakewells lättsamma introduktion till existentialismen tänkte jag att det nog är en filosofisk inriktning som bättre uttrycks i skönlitterär form än med regelrätt analys. Erlend Loe, som är en av mina favoritförfattare, känns som en samtida skönlitterär existentialist, något som Muleum exemplifierar fint. Boken är en av hans bästa, och den har drag av Catcher in the Rye - vilket är bland det bästa beröm som jag kan ge en roman. Ett extra plus i kanten för att den gick så oväntat lätt att läsa på norska.

John Williams: Stoner. En finstämd skildring av ett liv som universitetslärare i den amerikanska södern under 1900-talets första hälft - ett liv som ständigt kantas av motgångar men som ändå på något vis, när vi når fram till dess slut, känns stort och vackert.

Robert Heinlein: Have Space Suit - Will Travel. Något annat än högsta betyg åt denna ungdomskärlek (som jag nu läste för femte gången) vore givetvis ett svek.

Betyg 4:

Therese Bohman: Den andra kvinnan. Denna skildring av ensamhet, klasstillhörighet och det undanskuffade livet som älskarinna åt en gift man känns väldigt sann.

Donna Tartt: The Goldfinch. Ett stort och imponerande romanbygge om ett amerikanskt levnadsöde och de långtgående följderna av en personlig katastrof i samband med ett dödligt terrordåd i New York.

Philip Roth: American Pastoral. Ett stort och imponerande romanbygge om ett amerikanskt levnadsöde och de långtgående följderna av en personlig katastrof i samband med ett dödligt terrordåd i New Jersey.

Betyg 3:

Daniel Suhonen: Partiledaren som klev in i kylan. Den här boken gör anspråk på att sanningsenligt återge ett faktiskt samtida händelseförlopp, och det är därför tvivelaktigt om boken platsat på denna lista, men jag tar med den ändå eftersom dess dramaturgi väldigt mycket är romanens. Suhonen skildrar Håkan Juholts korta tid som socialdemokratisk partiledare, och lyckas med att ge både ett nyanserat porträtt av Juholt (vilket får mig att nästan skämmas en smula över en raljant bloggpost jag skrev i oktober 2011) och en skakande bild av partiets interna och i många fall mycket fula maktstrider.

Therese Bohman: Aftonland. Här behandlar Bohman teman liknande dem i Den andra kvinnan, men i akademisk miljö. Boken är klart läsvärd, men jag föreställer mig att den hade vunnit på om hon inte forcerat handlingen så hårt utan istället stannat upp lite mer i person- och atmosfärsskildringar.

Arkadij och Boris Strugatskij: Definitivt kanske. Det här känns som science fiction av gammalt gott sovjetiskt märke.

Betyg 2:

Lena Ackebo: Världens vackraste man. Som serietecknare har Ackebo under decennier hört till mina favoriter, men i romanform funkar hennes berättande inte lika bra. Hennes frikostighet med detaljer, som passar så bra i serierutan, gör att romanen helt enkelt blir för tjock i förhållande till dess innehåll.

Charles Yu: How to Live Safely in a Science Fictional Universe. Författaren frossar i fyndiga tidsreseparadoxer, men med en flåsighet som man snart blir lite trött på.

Betyg 1:

Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig. Om denna bok kommit till som hämnd eller som ett slags självterapi kan jag inte säga säkert, men för mig blir den skruvade dialogen varken stor litteratur eller ens hygglig underhållning.

Betyg 0:

Rocky Flintstone: Belinda Blinked. Den här boken är så bottenlöst dålig att den inte rimligtvis kan placeras inom någon anständig betygsskala, och jag går därför utanför skalan och ger den betyget 0. Jag har inte bokstavligen läst den, men väl hört den i sin helhet, i uppläsning (och obamhärtigt noggrann dissekering) i podden My Dad Wrote a Porno, vilken blir intressant inte genom boken i sig, utan genom (den av allt att döma sanna) ramhandlingen och den moraliska frågeställning som den väcker: hur långt är det egentligen OK för en vuxen man att gå i sin reaktion på traumat att hans pappa plöstligt börjat skämma ut sig genom att skriva och ge ut usel porr?

tisdag 27 december 2016

Amazing Obama

Mannen som framträder i nedanstående video1 är USA:s president, och kommer så att vara fram till den 20 januari, varefter... jag kommer att sakna honom mer än jag någonsin tidigare saknat en avgången politiker eller annan ledare.

Fotnot

1) Videon är från begravningen av delstatspolitikern och pastorn Clementa Pinckney, som dödades vid en masskjutning i Charleston, South Carolina, den 17 juni 2015.